Dagbok från årets vandring runt nationalparken Stora Sjöfallet i Lapplandsfjällen.
Ritsem – Sitasjaure – Hukejaure – Sälka – Singi – Kaitumjaure – Tesaujaure – Vakkotavare och med avslutning på Saltoluokta.
Dagboken är helt subjektiv och berättelsen speglar hur jag som färdledare har uppfattat vandringen
26aug.
Så var det det där med att packa ryggsäck. Så mycket som möjligt skall med, men helst utan att det väger något. Vid en höstvandring kan ju dessutom vädret vara allt från soligt och varmt till snöstorm. Dessutom har det i år tillkommit ytterligare en teknisk pryl, en mer avancerad GPS. Och eftersom min tanke var att verkligen testa den och alla fantastiska mer eller mindre viktiga funktioner som den innehåller, så var det bara att bita i det sura äpplet och packa ner en ansenlig mängd batterier. Vid en kontroll- vägning så blev batterivikten ca 400g... Dessutom tillkom ytterligare ett extra kamerabatteri samt en hel del "bra å ha prylar." Som kronan på verket pryddes ryggsäcken med ett 30m långt rep (som vägde dryga kilot), eftersom vi ska genomföra ett vad. Och sen var det det där med mat. Tyvärr finns det ingen försäljning i merparten av de stugor som vi skall passera. Endast Kaitumjaure har en liten butik, så det var bara att packa ner mat till de flesta dagarna.. Summan här slutade på ca 5kg.... Börjar allvarligt överväga att genomföra fjällvandringar som bantningskurer och lämna maten hemma. Men nu var det nästan packat och klart.
27 augusti
De sista prylarna packades ner i ryggsäcken som kontrollvägdes. Bara drygt 20 kg så med andra ord är det som det brukar (jag skall slänga ut den förb…. vågen, som uppenbarligen fått spader : ). Det visade sig sedan att den borde visat 25 kg….). Sen blev det en snabb tur ut till Dialect för att hämta den beställda kartan till GPSn. Klockan 1130 var jag på stationen, där Anna redan väntade, och 10 minuter senare dök Lisbeth upp
Nu var alla deltagarna från Halmstad samlade, så Magnus fick det stora ansvaret att ta det traditionella gruppkortet utanför centralen. På tåget fanns redan Åse, så nu var fyra femtedelar av gänget samlade. Att åka tåg är normalt sett ett bekvämt sätt att ta sig fram, men absolut inte med stora tunga ryggsäckar. Det finns ju
inga ställen att placera dem på, och att försöka trycka upp dem på redan ganska fulla hyllor ovanför huvudet är dömt att misslyckas. Inte blev det det minsta bättre efter tågbytet i Göteborg, för även på X2000 är det dåligt med förvaringsplatser för väskor odyl. I Stockholm hade vi för en gångs skull gott om tid, vilket visade sig vara bra. Pang sa det så lossnade ett spänne på min ryggsäck, så det var bara att sätta igång och försöka laga eländet. Nu borde det nog ha gått upp ett ljus för kaptenen att ryggsäcken var tyngre än den brukar. Men icke..
Väl ombord på Norrlandståget placerades det tunga eländet i utrymmet för skidor, och så förträngdes alla tankar på vikten. Nu var vi hungriga, så det dröjde inte länge innan vi satt bekvämt installerade i restaurangvagnen och mumsade på SJs mikrouppvärmda läckerheter. Men mätta blev vi. Nu var det äntligen dax för en av våra små traditioner. Ost, kex, frukt och lite gott att dricka till detta dukades upp i kupén, och sen hade vi det mysigt och trevligt i ett par timmar. Givetvis hanns det med ett telefonsamtal till Linnéa för att kolla hur hennes påbörjade resa gick
28 augusti.
Redan innan kl 0700 vaknade vi av att Lisbeths mobil började föra oväsen. Det var en otålig Linnéa som väntade utanför vår kupé och som bara längtade efter vårt glada sällskap (finns ju en liten risk för att hon bara var hungrig och ville ha sällskap till frukosten). Framme i Gällivare fick vi vänta i en dryg timma innan vi kunde hoppa på det sista transportmedlet - bussen som skulle ta oss till Ritsem. Bussresan var lång, den tog drygt tre timmar. Men eftersom naturen utanför fönstren blev finare och finare, och med ett uppskattat stopp i Stora Sjöfallet, gick tiden relativt fort. Det skall väl erkännas att ögonlocken vid något tillfälle föll ihop för oss alla. Nästa gång är det nog läge att ta med en egen kudde för liggvagnen.
När vi kom fram till Ritsem möttes vi av en fantastisk syn när en liten solstrimma speglade sig i Akkajaure, med den mäktiga toppen Akka i bakgrunden. Jag skyndade mig in till receptionen för att försöka fixa till en biltransport upp till Sitasjaure. I så fall skulle vi slippa att bo en natt i Ritsem, och på så sätt korta ner den långa etappen från Hukejaure. Etappmålet skulle då bli Sälka istället för Singi. Men trots böner och mutförsök så var det helt omöjligt att få skjuts upp till första stugan. Det var bara att bita i det sura äpplet och checka in i Ritsem. Absolut inget av STFs bästa boenden. Rummen var svinkalla, liksom korridorer och duschutrymmen. Elementen sattes på max, men det hände inte särskilt mycket. Vi beslöt oss för att gå på sightseeing i den stora metropolen Ritsem. Målet blev en telemast, där det skulle vara en fantastisk utsikt över Akka. Vägbeskrivningen var dock värdelös, så masten såg vi bara på avstånd, vi hittade inte dit. Men utsikte från fjällstationen är inte så dålig, så det blev en hel del fina fotografier över Akkajaure och framförallt på Akka.
En nyhet det här året var att jag inte tagit med mat för en gemensam middag första kvällen. Efter alla försök att grilla kött på engångsgrillar, som slutat med att vi fått gå in och steka köttet, beslöt jag i år att alla får ta med mat till första middagen själva. Men har man med lottor at göra, så organiserades snabbt en ny plan. Gemensam middag skulle det bli, och det här året bestående av sill och potatis. Uppgifterna om vem som tar vad delades snabbt upp och sen meddelades jag om resultatet. Tänk om alla grupper kan vara så här fulla av egna initiativ! Middagen var i alla fall superb, även om jag fuskade och åt min medhavda lax. Det gällde ju att dra ner på matvikten inför söndagens etapp till Sitasjaure. Kvällen tillbringade vi i samlingsrummet med att bla gå igenom morgondagens etapp, samt att jag försökte lägga in waypoints på den nyinköpta kartan i GPSn.
Planering pågår....
Resan tog ut sin rätt och redan klockan 2000 hade vi intagit sängarna, och sen tog det inte lång tid innan John Blund kom..
29 augusti.
" I don´t feel like dancing" dånade ut ur min mobil efter, som det kändes bara några timmar. Avmarschen var bestämd till 0800, och av erfarenhet vet vi att det tar ca 2 timar att komma iordning på morgonen, så kl 0600 var det lämpligt att vakna. Linnéa studsade sin vana trogen direkt ur sängen och försvann till tvättrummet. Efter et par minuter hörs en sömnig röst från Lisbeths säng. _- " Vad är din klocka? Min är bara kvart i fem!!??" En snabbkoll på klockan visade att hon hade rätt, så det var bara att beordra Linnéa tillbaka till sängen när hon kom. Det här var den första missen jag lyckades med under turen......
Men klockan 0800 var vi färdiga och ryggsäcken satt ordentligt fastspänd på ryggen. Vädret var perfekt för vandring, ca 10 grader och molnigt, men med perfekt sikt.
Eftersom jag gick den här etappen under min färdledarutbildning 2005, så visste jag alltför väl vilken mördande tråkig transportsträcka vi hade framför oss idag. En lång, ibland spikrak grusväg kantad med det pittoreska, lokala inslaget, stora kraft- ledningar. Dagens mål var helt enkelt att trots detta hålla humöret uppe så vi inte dog av tristess. Dessutom kändes det verkligen att ryggsäcken ännu var långt ifrån ett med kroppen. Det kändes verkligen jobbigt och med fasa insåg jag att jag måste vara otroligt otränad i år. Ryggsäcken var ju inte tyngre än tidigare(hmmm) men varje steg var skitjobbigt. Och jag som förtränat i Grövelsjön utan att märka av min dåliga kondition och styrka….
Efter den första långa, och ibland hyfsat branta uppförsbacken var pulsen minst 150 och det var absolut ingen som frös. Tänk om vi haft turen att någon kunnat köra oss, var nog något som alla gick och önskade.
Efter drygt två timmar hade vi avverkat ca sex kilometer av grusvägen, och nu började det suga i kaffetarmen. Vi hittade en stor sten som skyddade oss från den vind som nu hade börjat blåsa lite, och snart puttrade kaffevattnet på köken. Kaffe knäcke- macka och ett litet kex, vad kan väl smaka bättre?
Efter den välbehövliga pausen var vi åter på grusvägen med nästa delmål, sjön Avddajávri, inprickat på GPSn. Vi vandrade glatt vidare någon kilometer och hann få uppleva en jordugglas jakt på godsaker i närheten av vägen. Men men, undrens tid är inte förbi. Plötsligt får vi sy på en liten blå skåpbil som kommer körandes mot oss. Åse och Linnéa stannar bilen, och vips så har vi blivit lovade lift resten av vägen till Sitasjaure. Nu gällde det bara att packa ihop oss och vår stora packning i bilen. Linnéa, Anna och Åse tryckte ihop sig som packade sillar ihop med ryggsäckarna i kofferten, medan Lisbeth satt i mitt knä bredvid vår räddande ängel. Till saken hör att det dessutom var en back full med nyfångad röding i kofferten. Det där med att gå i uniform har sina fördelar när man rör sig i samernas land. Få svenskar är så försvarsvänliga som samerna, så det bidrog säkert till att han vände och körde tillbaka till Sitas.
Klockan 1130 befann vi oss således hastigt och lustigt vid Sitasjaure, och nu var den stora frågan om vi skulle fortsätta de 19 kilometrarna upp till Hukejaure eller om vi skulle stanna vid Sitas. Eftersom klockan var så mycket så var det ett gränsfall om vi skulle lyckas ta oss till Hukejaure innan det blev mörkt, men det kändes som om vi var tvungna att ta chansen att vinna en dag för at korta ner den längsta etappen.Jag tog ett djupt andetag, bad till högre makter och fattade ett beslut. Sagt och gjort, ryggsäckarna åkte på igen och kursen togs ut mot Hukejaure.
Vi möttes nästan omgående av en ordentlig uppförsbacke. Suck, pust, flås och flämt.. Mjölksyran sprutade ur öronen, så det var tur att utsikten över Sitasjaure inbjöd till många pauser. Väl uppe på höjden fick vi en vidunderlig utsikt över de närmaste sex kilometrarna vi hade framför oss. Lunchen var inplanerad till en liten sjö, men innan dess skulle vi traska över ett par spänger. Och nu var det dags för mitt nästa misstag. Torra och fina, men vad hjälper det när man inte är beredd på plötslig blixthalka. Måste ha trampat i en renskit eller något annat kladdigt för plötsligt försvann mitt högerben, och jag drattade omkull. Gjorde mest ont i ljumsken, men visst var även högerhanden lite öm.
Grönpåse till lunch – en ren delikatess! Torskgryta eller lammgryta spelade ingen roll. Nu var vi rejält hungriga, så det slogs på stort och fixades även till efterrätt. För min del blev det blåbärssoppa med mandelbeskvier. Rena lyxen! Helt klart värt den lilla extra vikten av 250g mandelbeskvier. Tyvärr kunde vi inte kosta på oss en alltför lång rast, jag satt hela tiden och blängde på klockan. Det borde vara ljust till ca 2100, men det var ju mulet så ljuset kanske bara fanns till kl 2000??.... jag visste ju alltför väl hur stenigt det är de sista kilometrarna, absolut ingen miljö lämplig att ägna sig åt nattvandring i.
Nu hade vi ett par härliga kilometrar framför oss på lättvandrade fjällhedar. Några bäckar utan spänger forcerades relativt lätt, även om Åse beslöt sig för att titta närmare på några stenar i en bäck. Men som tur var blev hon inte särskilt våt. Efter bron över Ainnajohka svängde vi av upp mot Huke och gick på skrå uppför Lihtti. När vi nu vände oss om och tittade tillbaka ner i dalen där vi vandrat innan så var det ett mäktigt naturskådespel att se hur regnmolnen nu svepte ner genom dalen. Tur vi inte är där nu sa vi, men det dröjde inte länge innan regnkläderna fick komma fram ur ryggsäcken. En kort men intensiv skur, och sen var det sol igen. När vi hade ca 4 km kvar var klockan 1815 och det blev en liten kolhydratsrast. Nu var musklerna rejält ömma både i axlar och ben, så för att förhindra fler fall så gällde det nu att ge kroppen lite energi. Vatten kokades så vi fick i oss lite varm choklad, och till detta mumsades det på vanlig choklad och annat godis. Bara fyra kilometrar, det tar vi snabbt tyckte Linnéa, men jag grusade snabbt hennes, och förmodligen de andras, förväntningar genom att säga att det kommer att ta minst två timmar. Kom ihåg hur jobbigt det var just de här kilometrarna från broarna och upp. Hade dessutom god hjälp av GPSn, som visade att vi rört oss med en medelhastighet av 2.1 km/h. När vi gick över broarna fick jag en (ödesdiger visade det sig sedan) flashback från 2005, och blev helt övertygad om att vi i morgon skall gå tillbaka hit ner till broarna för att vika av åt vänster mot Nordkalottleden. Ytterligare ett misstag!
När vi jobbade oss upp mot Huke möttes vi av en kort men oerhört färggrann solnedgång
Nu fick våra snabbvandrare Lisbeth och Linnéa gå i förväg. Sakta men säkert avancerade vi framåt, och i skymningen såg varenda sten på håll ut som stugorna. Men kl 2040 var vi äntligen framme, och möttes av stugvärden som bjöd på varm saft. Ett härligt mottagande! Nu var det nästan mörkt, så när vi kom in i stugan var det bara att ta fram pannlampan. Nu gjorde jag mig så där oerhört populär igen, när jag beordrade alla att laga mat, varma koppen dög inte. Vi har ju en ordentlig dagsetapp framför oss i morgon igen, även om vi nu tjänat in 7 km när vi kan gå till Sälka istället. Det smakade i alla fall underbart gott med potatismos, resterna på den rökta laxe och ett litet glas vitt vin.
Efter diskningen återstod bara stretching och bäddning. Det sistnämnda var inte särskilt lätt för mig. Fick nitlotten med sängen allra högst upp (trevåningssängar), och nu gjorde det rejält ont i handen. När allt var överstökat och pannlamporna släckta så dröjde det inte länge innan tröttheten tog ut sin rätt. Vi har ju faktiskt förflyttat oss 43 kilometer idag, varav 26 km till fots. Snark snark hördes det i den lilla stugan.
30 augusti
Sov dåligt i natt pga armen. Måste ha stukat den i alla fall. Låg och lyssnade på regnet som slog mot taket och fönstren, och då var det så sköööönt att dra täcket över huvudet och somna om. När jag gick ut i morse kl 0500 så var trappan såphal av frost, och ett litet lager nysnö låg på klipporna. I dag lyckades jag i alla fall väcka alla vid rätt tid, kl 0530, och snart var de så välkända morgonrutinerna i fjällstugorna i full gång. Vatten kokades till gröt och kaffe/te, mer vatten hämtades in och slasken från gårdagens disk hamnade i slasktratten utomhus. Sen var det bara att kämpa med att få i sig gröten. Till skillnad från de andra så har Åse och jag betydligt svårare att få i oss den äckliga röran som kallas gröt. Det är bara ett måste att släpa med sig ytterligare onödiga gram i form av jordgubbssylt, annars slinker den inte ner. Frågade stugvärden om vi nu skulle vandra tillbaka till bron, och fick ett jakande svar. Nytt misstag. Vilken av alla broar? Fick i alla fall stugvärden att ta ett foto på fyra förvirrade lottor och en ännu mer förvirrad kapten.
Medan alla gjorde sig klara gick jag runt stugan och fotade. Hittade bla den här fina vägvisaren där det klart och tydligt framgår åt vilket håll Sälka ligger………..
Men som sagt mitt bildminne sa mig att vi skulle gå åt andra hållet, så då gjorde vi det……Drygt tre kilometer var det ner till broarna, och sen var det bara att bita i det mycket sura äpplet och erkänna att det här var fel – åt H-E fel….. Här gick i och för sig en liten stig åt Singihållet, men jag vågade inte chansa och ta den. Nu fick det vara slut med missar, så det var bara att ta ett par djupa andetag och gå tillbaka till stugan. Så efter 2,5 timmar och 6 kilometers vandring var det bara att konstatera att vi egentligen bara kommit 300 meter närmre dagens mål Sälka….. Även om det beror på dålig sömn till följd av värk i armen så är det inga godtagbar ursäkt. Förlåt Förlåt.
När vi kommit utom synhåll från stugan och även kommit upp lite i höjd var det hög tid för kaffepaus. Hukejaure låg väldigt blå under oss med ett antal vita toppar som speglade sig i sjön. Bedårande vackert! Vi hittade en fin rastplats med utsikt över sjön, så nu skulle det bli gott med kaffer Precis när allt var framtaget började det regna. Det smakade väl inte så gott som det kunde ha gjort, för nu blev det lite kyligt. Att vandra i regnkläder är betydligt jobbigare än utan, så det var med stor glädje vi kunde ta av dem efter en timme. När vi jobbat oss upp ett bra tag så var vi framme vid Nordkalottledens korsning mot Norge.. Nu var resten av dagen en vit fläck även för mig, för 2005 tog vi av mot Norge (DET är jag i alla fall säker på!!! J). Här möttes vi av ett häftigt landskap. Det var som att vandra i en canyon. Mycket, mycket mäktigt. Dessutom omringades dalen av flera höga bergskedjor med ett inbjudande täcke av nysnö. Kameran gick varm, och resultatet blev ett antal bra bilder.
Nu gick nog de flesta och tänkte på vadet som vi snart skulle genomföra.Jag visste att linnéa inte gillar vadning, och för Åse skulle det bli första gången. Själv var jag inte så orolig, det var ju riktigt torrt i markerna så det borde inte vara så mycket vatten. Och jag hade ju ett rep…..
Så var vi då äntligen framme vid VADET. Fåran där jokken slingrade sig fram var bred, och det syntes på stenarna att här brukar vara rätt mycket vatten, som forsar på ganska bra. Men snacka om antiklimax! Nu var det verkligen lite vatten så det var både smalt och grunt. Med kängorna runt halsen och badtofflorna på fötterna kom alla lyckligt och väl över och hela proceduren tog bara 15 minuter. Snacka om en onödig vikt att bära på repet. Men det ser ju fint och proffsigt ut…
.
Efter vadet blev det äntligen lunch och det var väl på tiden då klockan var över tre. Nu sken solen riktigt skönt och det var så härligt att ligga på sitt liggunderlag bara någon meter från jokken och bara njuta. Solen värmde och musklerna njöt av att få vila, så det kändes som att vi kunde ligga här ett par timmar. Men säg den glädje som varar. Även om vi verkligen behövt en längre matrast blev det obönhörligen en kortare lunchpaus. Mitt mål var att komma ner till bron innan Kungsleden innan det blev mörkt. Även om vi genom åren har tränat på mörkervandringar är det en säkerhetsrisk, och dessutom tar det betydligt längre tid att gå i mörker.
Vandringen efter lunchen blev av en helt annan karaktär. Nu var det maffiga landskapet borta och det var ersatt av lite mer Sound of Music känsla. Fjällsidan vi gick på tillhörde Sälkamassivet men var gräsbevuxen med inslag av större klippor. Nedanför oss rann jokken som vi tidigare vadat över. Egentligen väldigt vackert, men efter ett par timmars vandring på sluttningen var vi rejält less på miljön. Dessutom försvann rösningen med jämna mellanrum, så då fick det bli GPS kurs. Risken att gå fel var i och för sig minimal, men det kändes som om dagens kilometrar inte behövdes spä på i onödan. Snabbaste vägen mellan två punkter är oftast en rak linje.
När klockan var 2000 var vi äntligen framme vid bron, och passade på att fylla på med lite extra kolhydrater. Nu fick ”Geten” och ”Haren” återigen gå i förväg de dryga fyra kvarvarande kilometrarna. Jag insåg att det här kommer att ta tid, så lika bra att några gick i förväg och förvarnade stugvärden om att en trött styrka var på väg. Vi hann i alla fall upp till Kungsleden innan mörkret sänkte sig helt över oss. Som tur var fanns där en liten månstrimma, så vi hade tillräckligt med ledljus för att slippa tända pannlamporna. Men det kändes som om det var mer sten på leden nu än när det är ljust! Hade dessutom vansinnigt ont i armen, så nu började tanken på att den kunde vara bruten att dyka upp. Varje rörelse med staven i handen gjorde så ont så jag fick till slut gå och endast använda högerarmen. Vilket bidrog till att alla de höga broarna med sina onödigt höga trappsteg blev ett problem. För mig återstod bara en lösning. Skippa bron och gå genom vattnet. Hade säkert gått jättebra om inte mina kängor är utslitna och läcker. Men fotbad är nyttigt! Det kändes som en evighet, men till slut kunde jag äntligen hojta till Åse som gick först att hon skulle höja blicken för att se en underbar syn. Ljusen från Sälkastugan! Men vad långt det var dit. Dessutom försvann det upplysta fönstret bakom små elaka kullar. Klockan 2230 var vi i alla fall äntligen framme efter drygt 29 kilometers vandring.
Tack snälla stugvärden för att vi fick tvätta av oss med vattnet från bastun som fortfarande var varmt. En helt underbar känsla! Den här kvällen godkände jag en middag (eller ska vi säga supé) bestående av varmakoppen och knäckemacka. Det största problemet var att få upp värmen i stugan (vi hade fått nödstugan där ingen bott på ett par dygn), så jag åtog mig att sitta eldpost och elda ett tag. OJ vad alla somnade fort. Trots att det var svinkallt att krypa ner i de kalla sängkläderna tog det inte många sekunder tills det bara var jag som var vaken. Även om jag var lika trött, så var det en härlig känsla att sitta vid elden och mata på vedklabbarna. En mycket rogivande känsla, och det jag riktigt kände hur värmen spred sig i kroppen. Passade även på att massera en och anan värkande muskel. När klockan slagit ett tyckte jag det var tillräckligt varmt, och även jag kröp ner och somnade gott.
31 augusti
I dag var kaptenen på sitt allra bästa humör och lät alla få sovmorgon till klockan 0800. Eftersom etappen ner till Singistugorna är lättgånge och endast 12 km så tyckte jag det räckte att vi kom iväg vid tiotiden. Det var en hel del ömma muskler som behövde tid för att vakna i morse. Det blåste ordentligt ute och var bara några få plusgrader ,och det hade kommit en fin pudersnö på de höga topparna som omger Sälka. Frukosten avnjöts i godan ro ( ingen gröt för mig :) ) och det kändes väldigt skönt att veta att alla jobbiga etapper nu var slut. Innan avmarschen var det tid över för shopping. Sälkas lilla förråd kändes lika välsorterat som Maxi, så nu var det bara att shoppa loss. Vykort att posta till nära och kära, lite godis mm inköptes. Jag utökade min ryggsäcksvikt med två paket chokladpudding, för avnjutning till kvällen.
När vi skulle gå var det bara för mig att inse den bistra sanningen. Armen gjorde så ont så jag behövde be om hjälp med att ta på den (och av den skulle det visa sig). Dessutom var det endast möjligt att nu använda bara en stav. Den andra fick spännas fast på ryggsäcken. Dagens stora fråga var regnkläder eller inte. Prognosen lovade regn, men det är ju så bökigt att gå i. Beslutet blev enhälligt inga regnkläder, så lite över tio gav vi oss av och möttes av en ordentlig motvind. Efter bara en halvtimme visade det sig att vi fattat fel beslut. Det var bara att göra halt och ta på regnkläderna. Oj vad det kändes dumt att behöva be om hjälp med nästa allt. Men tack snälla ni för all av och påklädning av ryggsäcken. Det var i grevens stund vi fick på regnkläderna för snar regnade det ordentligt. När vi passerade dalen vi vandrat i i går, och som då trots att den till slut blev enformig, var inbjudande vacker, var nu riktigt ogästvänlig. Det var alldeles mörkt i den och regnet vräkte verkligen ner där.
Det gjorde det för övrigt över oss också när vi kommit fram till Dag Hammarskölds meditationsplats. I år blev det varken någon längre tid för meditation eller chigong för Lisbeth. Siktet var inställt på at så fort som möjligt ta oss fram de 7 kilometrarna till vindskyddet vid Kouppervaggis anslutning till Kungsleden. När vi gick över bron vid jokken slog många härliga minnen mot oss från våra två försök att gå in i Koupervaggi och fortsätta jo-jo leden. Frukostarna åt vi vid bron båda gångerna. Men någon längre tid till nostalgi gavs inte. Den varma stugan drog, och tanken på något varmt att dricka vann över alla nostalgiska minnen. Regnet och den hårda motvinden kändes, och fingrarna började hos några av oss att anta en vit färg. Själv var jag överlycklig över att ha tagit med mina vinterskidhandskar i gore tex. De höll faktiskt tätt , så mina kylskadade fingrar var för en gångs skull varma och rosafärgade.
Vi hade tur, det var bara två personer i stugan när vi kom, så det var relativt gott om plats. Ryggsäckarna lämnade vi dock utanför, så det var bara att ta med sin lilla matpåse och köket in. De flesta av oss hann in innan himmelens portar verkligen öppnade sig. Det var bara Åse som ångrade sitt matval som behövde vara ute och gräva i ryggsäcken när det strilade som mest. Medan vi satt här inne och njöt av nudlar och varma koppen kom det en strid ström av vandrare, så luften blev snart ganska fuktig i stugan. Den här raststugan är verkligen guld värd, synd bara att dassen är så fruktansvärt sunkiga och nedsmutsade. Men mätta och varma satte vi efter en timme full fart mot Singistugan. Vädergudarna var med oss, så regnet avtog mer och mer, men ingen vågade chansa med att ta av regnkläderna.
När vi närmade oss Singi såg vi en stor grupp som var på väg ner från Singivaggi. Detta föranledda att jag återigen skickade iväg Lisbeth och linnéa för att boka in oss i stugan. Det kändes som om det skulle kunna bli trångt där. Och trångt var bara förnamnet. Det var smockfullt, och den stackars stugvärden försökte lägga pussel med alla. Han hade 32 sängar, och vi var över 50 gäster men han löste det bra. Alviksskolan var som vanligt på fjällbesök, och som vanligt hade det strulat till sig. De hade flytt tillbaka ner till Singi med resultatet att alla vanliga vanliga vandrare hamnade i kläm. Ytterligare ett irriterande inslag var att alla som fanns i stugan verkade ha ”pinkat in sitt revir” vid matbordet. Trots att de sedan länge var färdigätna satt de kvar och läste eller bara pratade. Detta fick till följd att de flesta av oss fick äta inne på vårt lilla rum. Maten smakade bra, för att inte tala om efterrätten.
Och så lite skäll till STF:
Att STF renoverar sina stugor och underhåller dem är jättebra, men vem planerar för detta? I Singi stog helt nya köksbord med tillhörande stolar med armstöd. VEM behöver ha en stol med armstöd i fjällen? Nu tog de här otympliga stolarna upp onödigt stor plats jämfört med de gamla hederliga pallarna och bänkarna. Dessutom är bordsskivan så ömtålig att den repas så fort man flyttar något. Vad var det för fel på de gamla borden med perstorpsskiva? De tålde allt från varma kastruller till att man flyttade föremål på bordsskivan. Och varför ta bort de rostfria bänkarna vid matlagningsbänken. De nya träbänkarna var redan förstörda av vattenskador. Vilket är en självklarhet när vattenhinkar skall placeras på dem. VEM tänker inom STF?? Uppenbarligen någon som aldrig är i köket hemma!
Vädret i kväll har varit synnerligen växlade. Ett tag blev det blå himmel och sol, för att snabbt ersättas med snöfall. Det kändes i alla fall skönt att sitta inomhus och se på väderskådespelet utomhus. I kväll skulle vi dela rum med två gentlemen som stugvärden fått förlägga hos oss. Det resulterade i att linnéa fick sova på golvet. Även i kväll blev det en tidig kväll, och ännu en kväll gick utan att jag öppnade boken som jag släpar runt på (379 gram).
1 september
Att vi nu är inne i en höstmånad märktes i morse. Det blåste rejält ute, och det yrde lite snö i luften. Efter en snabb koll på flaggan kunde jag i alla fall glatt konstatera att vinden vänt, och att vi skulle få en stark medvind i ryggen under turen ner till Kaitumjaure. Det var inte fullt så kaotiskt i köket i morse eftersom skoleleverna hade sovmorgon. Det hade i och för sig vi också, gick inte upp förrän 0730.
När vi vandrade iväg hade snöfallet tilltagit men det var riktigt härligt att gå ute i ovädret.
Regnkläderna skyddade skönt mot väta och vind, och med vinterhandskarna på så fanns det ingen risk att vädret skulle hindra oss. Dagens etapp var lättgången, utan alltför stora höjdskillnader, och underlaget är till största delen fjällhedar. Ibland kändes det som om man fick en jättespark i ryggen när det kom en kraftig vindby. Men vädret inbjöd inte till någon längre rast, så vi beslöt enhälligt att byta ut lunchpausen mot en liten godisstund. Vi lyckades hitta en liten svacka där det var vindstilla så snart smaskades det på chokladkakor, wild chips, kex och övrigt godis.
När vi gick över hängbron var vi verkligen exponerade för vindens krafter, så det var tur att det fanns skydd på sidorna. En häftig känsla med det forsande vattnet under oss. Vi tänkte på dig Siw!
När vi nu började närma oss Kaitumjaure möttes vi för första gången av lite höstförger. Här fanns nu inslag av gula björkar och marken började skifta i rött.
Snart såg vi sjön Kaitumjaure som låg inbjudande med sitt gröna delta och de vita topparna i bakgrunden. Lisbeth passade på att njuta av fjällets läckerheter i form av blåbär som det fanns gott om.
Framme vid stugan möttes vi av stugvärden som hänvisade oss in i stugan, och sen var vi välkomna in till butiken för en ”välkomstdrink”. Här var det verkligen ingen trängsel, och vi utsåg snabbt sexbäddsrummet som vårt. I det här rummet börjar vi nu känna oss hemma. Saften smakade bra, men det hade varit snäppet godare med varm saft en sådan här dag. Sen tog det inte lång tid innan vi invaderade shopen.
I kväll skulle det bli riktig mat, ingen grönpåse! Vi hittade snabbt ett par burkar med köttbullar i gräddsås och till det blev det potatismos. Som kronan på verket köpte vi citronfromage med blåbär till efterrätt. MUMS! Det blev ju inte sämre av att det var rea på lättölen, 2 burkar för 22kr. Så nu blev det förrätt bestående av ölkorv också!
Gissa om middagen smakade gott. Allt tog slut och grytorna skrapades ur mycket noggrant. Nu blev det även en väderförändring och solen tittade fram. Lisbeth hann med ett chigongpass och vi andra strövade runt med kameran i högsta hugg. Det var ett riktigt ljusskådespel ner över sjön, och Lisbeth hittade rester av samekåtor. En av kvällens sysslor var persedelvård. Kängorna skrek efter fett, och det gällde att få dem torra. Eftersom mina kängor nu gör sin sista vandring så kunde jag misshandla dem genom att placera dem riktigt nära kaminen, i förhoppning att de skall vara torra tills i morgon bitti. En riktigt skön och avkopplande kväll, som avslutades med att vi försökte koncentrera oss på ett parti memory.
2 september.
En riktigt härlig dag! När jag var uppe kl 0600 i morse möttes jag av en härlig soluppgång över Kaitumjaure. Eftersom dagens etapp bara var 9 kilometer, så kunde jag låta de andra få en sovmorgon fram till kl 0800. I början såg vi tydliga spår av älgarna som finns vid deltat, synd att vi inte fick se dem. När vi passerat bron kom vi in i Sjauna Naturreservat. Nu följde en behaglig vandring i några kilometer tills vi kom fram till en liten bäck. Nu var det fikadax! Och idag kunde vi ha en lååååång rast. Vi hade ju onekligen gott om tid! Solen sken och värmde skönt, men säg den glädje som varar. Efter ca 5 minuter försvann den bakom ett litet moln, och där envisades den med att gömma sig. Utan sol blev det snart lite kyligt, så vi beslöt oss för att avsluta rasten ganska snart. Givetvis med resultatet att när ryggsäckarna satt på ryggen och vi börjat gå tittade den fram igen. Men nu hade vi inte långt kvar till Tesaujaure, och där hägrade en skön bastu.
Långt under oss såg vi sjön, vilket såg väldigt inbjudande ut. Jag vet inte om de andra höjde blicken och tittade rakt fram, för här framgick det klart vilken lång uppförsbacke vi hade framför oss i morgon. Brant ner , en 1 km bred sjö och sen uppför igen. Men det var morgondagens problem
Jag hade i alla fall kommit fram till att enda lösningen med båtturen över Tesaujaure var att hyra stugvärden. Nu när jag inte kunde ro så kändes det som om roddprojektet borde inställas. Frågan var bara om det gick att förmå honom att köra lite tidigare än den utsatta tiden på kl 0800.. Busstiden i Vakkotavare kl 1520 kändes som att det skulle hänga på en skör tråd om vi skulle hinna. Stugvärden mötte upp, informerade om platsen och tog ett gruppkort av oss. Men någon tidigare båttransport ville han inte prata om. Nåja, vi hade ju lite tid på oss att övertala honom.
Efter lite fika var det äntligen bastudax. Guuud vad skönt! Att få slänga lite varmt vatten på kroppen toppat med schampo och tvål är helt underbart efter ett par dagars vandring. Därefter väntade en härligt varm vedeldad bastu. För att svalka av oss erbjöds antingen ett dopp i sjön eller en ännu kallare dusch med jokkvatten. Åse slängde sig djärvt i sjön medan vi andra valde duschen. Skönt var det i alla fall.
När stugvärden kom ner på kvällen för att ta betalt lovade han att köra över oss redan kl 0725. Nu såg det genast lite ljusare ut med busstiden. Ägnade en bra stund åt kartan och beslöt att vi skulle chansa genom att skippa bron och gå genom jokken. Bron innebar en omväg på 1,5 km, och då skulle vi förmodligen missa bussen. Skulle det visa sig att just den här jokken hade mycket vatten så skulle tiden missas ändå, och då hade vi fått navigera om till bron. Ett antal olika alternativ för en lunchpaus programmerades in, så fick tiden avgöra vilken det skulle bli (om vi skulle hinna med någon rast)
Kvällen bjöd på en helt otrolig solnedgång, och åtminstone jag hade svårt att slita mig från skådespelet över sjön.
3 september.
Vandringens sista dag. För att vara klara i god tid var vi uppe redan 0530, och möttes då av ett frostigt landskap. Termometern visade -2 grader, men det hade varit så kallt som -5 under natten. Nu blev det ett nytt skådespel över sjön när solen gick upp. Värmen fick vattenångorna från sjön att ryka.
Morgonrutinerna gick ovanligt fort, och vi var klara redan kl 0700. nu skulle det ge sig om kvällen skulle avslutas med en tre rätters middag i Saltoluokta eller om det skulle bli grönpåse i Vakkotavare. Alla var vi laddade inför dagen även om det gick att skönja en viss oro i Annas (som drabbats av magproblem) och Åses (förkyld) ögon. Tanken att skall jag verkligen fixa det här lyste om dem.
Båtturen över sjön var uppfriskande och härlig. Som en extra bonus orkade solen nu ta sig över de höga topparna på riktigt, och skickade nu ner sina värmande strålar mot stranden. Först över sjön var vi tre sjuklingar, medan Lisbeth och Linnéa fick vänta några minuter.
Rimfrosten lyste så vit och fin på marken, och som en extra bonus hade leran i uppförsbacken frusit och var nu hård och lättgången. Uppförsbacken gick riktigt bra, även om det kostade på ett antal andhämtningspauser. Jag började nu på allvar tro att vi skulle hinna ner till Vakkotavare. Valet att hoppa över bron och chansa visade sig vara ett lyckokast. Det var verkligen lite vatten i jokken så den övergången gick smidigt. Nu hade vi sparat in ytterligare minst 45 minuter.
Dagen har varit helt underbar. En klarblå himmel, klar skön höstluft och ett fantastiskt landskap. När stigningen var avklarad möttes vi av den häftiga vyn av Sareks toppar.
Nu betydligt vitare än när vi senast såg dem i lördags. Det enda tråkiga var att vi inte hade tid att sätta oss och njuta av utsikten. De första inplanerade stoppen hoppades över, så det blev endast korta små ”ryggsäck av” pauser. Utsikten fick nog de flesta av oss att glömma bort att lunchtiden var passerad och att magarna började kurra lite. Men när GPSn visade att det endast var två kilometer kvar (fågelvägen) till stugan och vi nu var framme vid den ganska häftiga nerförsbacken beordrade jag rast. Tjugo minuter, inte längre. Ännu en lunch bestående av choklad, kex mfl smaskiga onyttigheter avnjöts. Vi satt på ett stenparti med en kanonutsikt över Suorvadammen, så de minuterarna gick fort.
Nedförsbacken gick relativt bra med endast ett haveri, och det kändes skönt att säga att vi skulle ta det lugnt för tiden räcker. Det var verkligen skönt att se Vakkotavarestugan, och kunna titta på klockan och inse att vi hade 40 minuter till godo. Bra jobbat tjejer!
Efter lite telefonsamtal he för att meddela att vi överlevt, blev det traditionell utdelning av soldatprovsmärken utanför stugan. Därefter väntade den stora belöningen – en burk cocca cola!
Det var verkligen en skön känsla att luta sig tillbaka i bussen och sluta ögonen en stund. Nu blev stunden inte så långvarig eftersom vi bara skulle åka till Kebnats. En avslutningskväll i Saltoluokta hägrade, och snart var vi där!
Det första vi gjorde var att väga ryggsäckar. Gratis Anna, du var nu nere i endast 12 kg. Måste vara skönt att inte dra på mer….Med gemensamma krafter hängde Åse och Linnéa upp min säck på kroken och sen kom domen. Nästan all maten , som vägde drygt 5 kg, var slut, och ändå vägde eländet 20 kg L L L…… Enda trösten var att känslan av att vara helt otränad kanske inte var befogad. Men det här var löjligt. Skall absolut väga ryggsäcken en extra gång nästa år. Dessutom skall varenda pryl kontrollvägas när jag kommer hem, och badrumsvågen skall slängas ut!
Avslutning i Saltoluokta:
I år blev vi förlagda utanför huvudbyggnaden, men fick ett sexbäddsrum i
Ga Stationen. Bastu och dusch i rinnande vatten – jätteskönt. Enda felet var att det var väldigt trångt. Att behöva köa både till dusch och sittplats i bastun förtar glädjen i det hela. Hallå Saltoluokta – ni behöver renovera och bygga ut servicehuset så att dusch/bastuavdelningen blir större !!!
Middagen var superb även om jag var skeptisk innan. Saltos ”fina köksstämpel” har hittills alltid inneburit att jag aldrig gått mätt från deras middagar. Men eftersom det var så mycket gäster den här helgen frångick de tallriksserveringen på huvudrätten, och det var buffé som gällde. Så för första gången har jag blivit mätt efter en tre rätters på Salto! :) Tack snälla gänget för presenten i form av en halvpension. Jag lovar, jag gjorde rödingen rättvisa….
Kvällen tillbringades framför brasa i entrén, och det var jätteskönt att sitta där och bara slappa. Ännu bättre blev det när vi hittade ”After fjällmenyn” på drycker. Däremot orkade vi som kämpade längst inte sitta uppe längre än till 2300, vilket är nytt rekord på att lägga sig tidigt på Saltoluokta.
4 augusti.
Vi hade anmält oss till att åka med på STFs guidade tur till Stora Sjöfallet, och det är en tur jag velat göra varje gång jag varit här. Vädret var mulet och blåsigt, så alternativet att bestiga kirkau var aldrig något alternativ.
Efter ca 40 min båtresa var vi framme vid lokstallarna nedanför Sjöfallet, och sen väntade ett par kilometers vandring upp till fallet. Som vanligt utmärkte vi oss då vi var de enda som inte hade ryggsäck utan gick med varsin plastpåse. Men det kändes onödigt att dra på hela sitt bohag, så vi gladde gärna alla andra på turen med våra färgglada påsar.
Jag blev verkligen positivt överraskad över vattenfallet. Stora Sjöfallet var otroligt mäktigt trots att det idag bara rinner 5% av allt vatten genom fallet, resten av vattnet går genom turbinerna i berget. Tyvärr blåste det, så klipporna närmast fallet var för hala för att gå ut på. Men det blev några bra foton på fallet och på oss framför det.
Båten över till Kebnats lämnade Salto vid 1540, och nu hade hemresa börjat. En vemodig känsla, för nu var vandringen slut, och vi skulle snart skiljas från Linnéa. Det enda som återstod var ett dygn på resande fot, så det var gott om tid förr at tänka tillbaka på vår vecka på vandrande fot.
En summering av årets vandring, utöver de tabeller som finns bifogade, kan sägas i orden: Jobbigt, två långa dagsetapper, tung ryggsäck, en ond arm, förkylning och magont, en underbar natur, många fina naturupplevelser, en underbar avslutningsdag på fjället, mysiga stunder i stugorna, ett härligt kamratskap, möten med många härliga människor, mm mm.
Tack alla för en härlig vecka, och för all hjälp med ryggsäcken.
Nu är det bara att åka hem och planera inför vandringen 2011 som blir i Vindelfjällen.
Reseskildringen är som sagt en subjektiv berättelse sedd ur en färdledande kaptens ögon. Jag bifogar lite datafiler från GPSn samt hur jag har legat pulsmässigt resp vilken kaloriförbrukning jag haft under turen.
Eva Järkenstedt, Evas Fjällresor.